Det finns ett ögonblick som delar livet i ett före och ett efter.
Det är stunden då experterna, läkarna eller utredarna med medkännande blick och tunga ord förklarar att du ska ställa in dig på det värsta. "Du behöver förbereda dig på att ditt barn troligen aldrig kommer att få ett talat språk."
Orden träffar som ett slag i bröstet. Det är en sorg och en chock som är svår att beskriva för någon som inte stått där själv. Man ser på sitt lilla barn, fullt av liv, känsla och personlighet på insidan, och känner en avgrundsdjup maktlöshet inför tanken på att den där glasskivan mellan er kanske alltid ska finnas kvar.
I flera år kan den tystnaden vara en konstant följeslagare. Man lär sig att tolka minsta ögonkast, minsta rörelse eller tonfall. Man blir sitt barns röst utåt, men i hjärtat finns alltid den där tysta längtan: Tänk om jag bara fick höra dig säga ett enda ord.
När låsningarna släpper och orden hittar ut
Men vad händer när biologin får rätt stöd, när nervsystemets basstress äntligen sjunker och cellerna fylls med den energi de behöver?
Det börjar ofta smått. Ett ljud som låter lite mer medvetet. En blick som söker din på ett helt nytt, närvarande sätt. Och så, en helt vanlig dag mitt i vardagens alla rutiner, händer det omöjliga.
Det där första ordet kommer.
Det är en känsla som knappt går att klä i ord. Tiden stannar. Hela kroppen fylls av en våg av gåshud, tårar och en så överväldigande lättnad att det känns som om man inte kan andas på några sekunder.
Att få höra sitt barn barnet som dömts ut att vara permanent preverbalt plötsligt använda ord för att uttrycka en tanke, en önskan eller bara säga ditt namn... det är ingenting mindre än ett rent mirakel.
Det är i det ögonblicket man inser att barnet hela tiden funnits där inne, helt intakt. Det var inte förmågan som saknades, utan bron i biologin och nervsystemet som krävdes för att orden skulle kunna ta sig ut.
Varför det inte var ett "omöjligt" fall
När ett barn är avstängt eller fast i ett djupt frystillstånd (freeze) stängs de områden i hjärnan av som styr tal, kommunikation och högre tänkande. Hjärnan prioriterar ren överlevnad.
När vi slutade se tystnaden som ett permanent tillstånd och istället började arbeta med kroppens biologi inifrån genom att bygga upp cellenergin (mitokondrierna), stötta nervsystemets signalsubstanser med aminosyror och spårmineraler och sänka basstressen hände det som experterna sa var omöjligt.
När nervsystemet känner sig tryggt på cellnivå tinar frystillståndet upp. Hjärnbarken kopplas på igen. Och när dörren väl öppnas är det som att en fördämning släpper.
Till dig som fortfarande väntar...
Om du sitter där i dag med klumpen i magen, efter ännu ett möte där någon satt en gräns för ditt barns framtid: tappa inte hoppet.
Prognoser och bedömningar utgår från var barnet befinner sig i stunden under rådande förutsättningar de tar inte hänsyn till vad som händer när vi förändrar biologins förutsättningar inifrån. Ditt barn har en enorm potential som bara väntar på att få rätt näringsbiologiska och nervsystemsmässiga verktyg för att blomma ut.
Den saknade pusselbiten...
Att höra de första orden är en obeskrivlig milstolpe, men resan dit sker sällan över en natt. Det finns ett mönster i hur nervsystemet tinar upp som nästan alla föräldrar möter längs vägen...
När kroppen börjar släppa på års av lagrade spänningar och språket börjar vakna, går systemet ofta igenom en omställningsfas där känslor och intryck tillfälligt kan upplevas starkare innan allt landar i balans.
Hur känner du igen tecknen på att ditt barns nervsystem håller på att bana väg för kommunikationen, och vilket steg i Revive metoden hjälper dig att behålla ditt eget lugn så att du kan vara den trygga hamnen när ditt barns nya röst tar plats?
Kika gärna vidare i min butik för
0 kommentarer